Mina minidiktsamlingar

En samling av Lars Larsens minidiktsamlingar 2010-2011

Naturuppståndelsens visor

Publicerad 2016-08-10 13:31:00 i Allmänt,

(avskrift av en liten handskriven minibok på 30 sidor, som jag skrev 2010)



Fårskallens apokalyptiska soppvisa

Och snart stiger det en rök som heter Ragnarök
och doft av lök
från vårt kök
Vi ska göra hela civilisationen till
soppa med sill och dill.
Och vet du vem det är som ska få soppan vår
jo, ett får
full av sår
ett fånget, slaktat vilddjur ska ha bröllop snart,
det närmar sig med fart.

Kan du gissa vem som bjudes in till bröllopet:
Dom utan vett
och etikett
Bara fårskallar och idioter kommer att
taga den sleven fatt.
För vet du vad vi kokar våran soppa på:
lagar å
regler små
Hela skrotsystemet med sin gamla hierarki
den puttrar nu däri.

Och det står alltsammans i vår gamla bibelbok
Där en tok
gör sig klok
Det heter Fårets bröllop, det är Vilddjuret
som ska få rocka fett.
Antikrist, det icke-djuret, Monstret nummer ett
o-djuret
blir middagsrätt
Vilddjuret ska segra, människan ska bli god och mätt
och ett med djurriket.


* * *


Naturmystisk uppståndelse

O, hur gärna jag skulle vilja
försvinna för gott i en jätteskog,
och slutligt förenas med allt icke-mänskligt
och aldrig komma tillbaka mer.

En ofattbar längtan har gripit mig efter
förening med resten av skapelsens liv
Att uppgå i gudomens väldiga källa
och glömma att jag nånsin var utanför.

O, måste jag vänta till fysiska döden
innan jag helt kan smälta in
i detta brusande LIV som omger mig
och suger mig in i sin ström.

Kanske kunde jag dö före döden
såsom den heliga mystikern lärde
Men vad är det då som mig håller tillbaka,
jag som har dött från all civilisation.

Måste jag en gång gå fullständigt vilse
i jätteskog för att finna den där
hemliga platsen som bara kan finnas
slumpvis av vilsegången själ.

O, hur gärna jag skulle vilja
förvandlas i kroppen till djurlikhet
ensam i jätteskogens mörker
med gudomen dallrande i min själ


* * *


Naturens väckelsesång

O, du som går
år efter år
och trälar i skola och jobb.
O, du som aldrig förändrar dig
men har fastnat i reglernas form
medan resten av skapelsen svallar iväg
i instinkternas väldiga storm.

O, du som är
utanför där
utanför skapelsens hem.
O, du som har isolerat dig
i din egen ensliga vrå.
Minns du ej längre din barndoms sång
som sjöngs utav gräsmattans strå?

Vill inte du
avsluta nu
din gråtrista slavexistens?
Måste du vänta till dödens dag
innan du släpper dig fri
och förenar dig med myrornas här
och måsarnas jubelskri?


* * *


Undret i skogen

Medan de fromma
sitter i bänkar
och lyssnar till tal om
dödas uppståndelse
går jag i skogen
och upplever hemligt
uppståndelses verklighet.

Medan jag skådar
undret i skogen
går mina tankar
till dom i bänkar
som väntar och väntar
att något ska ske dem
som sker här i skogen
så självklart och enkelt
som luften jag andas.

* * *


Ordspillorna

(tillägnad István Molnár)


Mor Natur, fastän ej någonsin
med civilisationsspråk ditt väsen kan beskrivas
så låt mig dock med spillrorna av min
fåfängas grymma mur få leka, trivas.
Hur kan jag någonsin från dem mig gömma,
de ligger ju utspridda överallt
nu efter att jag skådade din ömma
uppenbarelses vulkaniska gestalt.

Låt mig med dessa ordspillror få leka!
Helt tills de vittrar sönder av sig själv.
Mitt i sin fulhet vill jag dem dock smeka
djupt ner i en förlåtelsens älv. 
Det är där de helst skall dö, när varje minne
av förlåtelsen sin uttydning har fått
och inte värker längre långt därinne
men har gråtit färdigt för gott.


* * *


Förvandlingen i skogen

På en av mina många långa vandringar
med bara fötter, utan mat i säcken,
kom jag in i en av dessa  skogsförvandlingar
som stundom lockar människor bort till näcken.

Det var en visa skogen sjöng, som fick mig
att tappa sans och fattning för en stund.
Jag klädde genast av mig naken, för att ej
någonsin mer tilltäppa själens mun.

Jag rullade mig runt på skogsängsmarken,
extatiskt som på förste Adams tid,
alltmedan larverna de sjöng i barken
och solen den lyste så blid.

Då kom den över mig, den dunkla anden
som stundom lockar mig att ta farväl
av allt, och stilla smyga ut mot randen
och i vildmarken förlora min själ.


* * *



Efter döden

Vårt minne blir det sista som dör,
det skall fladdra upp och lysa på vårt sista
kanske är det därför vi bör
endast varsamt skriva ting på minnets lista.

Vår tanke blir det sista som dör.
Den ska resa sig och stirra in i döden
för leta efter svaret på varför
den ej får resa vidare mot nya öden.

När minnena och tanken har dött
i den sista stora uppgörelsestunden
då skall glömskan komma, dunkelt och sött
och vi förenar oss med apan och hunden.

* * *


Ronjas uppståndelse
(avskedsdikt till Ronja Aarniala)

Ronja,
det späda barnaljuset i din varelse
har gått in i den stora Förvandlingen
in i den stora Födelsen
det är bara barnaljuset som går vidare
bara det i dig som ryms i en livmoder

som är så mjukt och näpet
att det överlever övergången
till en musexistens, en blåklocksexistens

jag såg det där barnaljuset
redan i din mänskliga varelse,
det uppfyllde nästan hela din kropp

du förlorar inte mycket i övergången

* * *


Hymn

Och nu går jag och väver den väven
som är vävd runt uppståndelsens tempel
Och nu går jag i ring runt och väver
denna väv kring uppståndelsens tempel
Och nu går jag i sju varv och väver
det som vävs omkring solarnas tempel
Och jag går för att möta den sången
som är vävd kring uppståndelsens tempel.

* * *


Männskodjurets domedagspsalm

Det skall komma en dag, 
då förtycket skall bli glömt, 
Inga väktare finns mer, 
ej poliser mer vi ser. 
Då all natur skall bli vår, 
och fritt instinkten leka får. 
Vilken underbar dag det skall bli!

Refr.: Vilken dag det skall bli, 
när Systemet är förbi, 
När ingen straffar våran lek, 
och ingen vaktar på oss mer. 
När apor tar oss i hand 
Och leder oss till djungelns land, 
Vilken underbar dag det skall bli!

Slut är sorg och besvär, 
inga jobb ska finnas där, 
Inga krav och ingen press, 
inga regler, ingen stress. 
Och för evigt skall vi bo, 
i djungelns djupa frid och ro. 
Vilken underbar dag det skall bli. 

Vi skall nakna gå omkring, 
och äta mangofrukt och ting
som växter fritt och utan smak
av industri och köpenskap.
Alla skall då finna fram
till en egen liten stam
som ska leva ihop som en familj. 

(Jim Hills sång är förebild)

* * *


O, sköna dag

O, sköna dag när jag av djur
blev bortryckt från vårt ekorrhjul.
Jag trodde aldrig att det fanns
en sådan frihet någonstans.

Refr: Sköna dag! Sköna dag!
När djuren tog mig till sitt bröst.
Nu har jag mod, nu har jag tröst.
Från samhällslagen blev jag löst.
Sköna dag! Sköna dag!
När djuren tog mig till sitt bröst.

O, sköna dag när moder jord
mig gav sitt första lösenord
så jag slapp in, in till mitt hem
där djuren och där träden bor.

Nu ser jag fram, fram till den dag
då alla frias från all lag.
Och tills kollapsen kommer skall
jag nynna på min myretrall.

(Psalmen "O Happy Day", av Philip Doddridge är förebild)

* * *


Nattens valp

O, den nattens nos
som kysste mig.
O, den mörka nattens valp
som kysste buren i min själ.

Refr: O, den mörka nattens valp,
o, den mörka nattens valp
som kom till mig en dag 
med sin blöta nos.

Nattens mörka hundskall
som ljuder i min cell
gör den till en livmoder,
en öm violoncell.

* * *


Höstförvandlingen

Och nu kommer hösten med sin livgivande kyla.
Dess väsen märkes bäst när man sover utomhus. 
Och nu kommer hösten som en död före döden,
den låter oss få känna hur det blir när vi ska bort.

Jag längtade så i mitt inre efter döden,
och så kom plötsligt hösten med sin årliga död.
Man ej behöver vänta till den sista stora döden.
Man får vänja sig sakteligen vid den varje höst. 

Och aldrig jag visste att döden var så ljuvlig
som nu när jag känner på dess väsen denna höst.
Så skimrande klarfrisk och ren som en istapp
som väcker mig med oanad förvandlingskraft.

Och låter jag då höstens väsen tränga in i märgen
och lever jag mig in i den så helt att jag dör
före döden, då slipper jag att fly till självmordstankar
för att redan nu få uppleva döden.

* * * 


Kom som du är till Naturen

Kom som du är till Naturen
Böjd under samhällets tyngd
Livet som utgår från djuren
Renar din själ från all synd.

Refr: Lägg dig i vildmarkens armar
Slå dig till ro vid dess bröst.
Hör hur det stormar där ute
Här är det stillhet och tröst.

Säg varför längre du dröjer
Borta från Moder Natur
Världen bedrager ditt hjärta,
Håller instinkten i bur.

Tiden försvinner så hastigt
Aldrig den kommer igen
Snart skola dödsflodens vågor
Rulla mot livsstranden hän.

Tänk när engång djungelns portar
Öppnas för människan igen.
Tänk när Naturen oss famnar,
Aporna hälsar oss hem.

(T.B.Barratts sång är förebild)

* * * 


Evighetens jubelsång

Jag sjunger jubelsång
i evigheten lång
Min Mor Naturen vilar
i gränslös majestät
Som klara solen ler hon
och går på lätta fjät
:/: Hon är Modern min :/:

O Moder Jord, så mild
dig längtar jag så till
Kom varma famn att värma
till liv min döda djurlikhet
Låt mig dig efterhärma
som aporna i lekfullhet
:/: Drag mig efter dig :/:

Är ej Naturen mild
som med oss leka vill
Vi alla har fördärvat
i lag och straff vår väg
Och så har hon förvärvat
oss djurens salighet.
:/: Vore vi än där :/:

Var är väl glädje lik
den uti djungelrik
där alla djuren kväder
en ny och ljuvlig sång
som åskans jubelväder
och urbasuners klang.
:/:Vore vi än där :/:

("Jeg synger julekvad", norsk julpsalm, är förebild)

* * *


Dig vare lov, O Moder Jord!

Dig vare lov, O Moder Jord!
Du värdig är vår vördnads ord!
Vi lovar dig nu och till evig tid:
Helig, Helig, Helig är du o, Moder Jord.

Dig djur och mänskor lov hembär
Dig lovar alla älvors här
Dig lova alla dvärgar, alver, troll
Helig, Helig, Helig är du o Moder Jord.

Ditt folk, o Moder, lovar dig,
Din skapelse förlustar sig
Nu i din skönhet och din ljuvlighet.
Helig, Helig, Helig är du o Moder Jord.

(Psalmen "Dig vare lov och pris, o Krist" är förebild)

2010-12-04 @ 14:14:58 Permalink Poems Kommentarer (2) Trackbacks () 

Silverskeppet. Ljusa elegier till avsked

Publicerad 2016-08-10 13:30:00 i Allmänt,

(mini-diktsamling skriven 2010)


Du som aldrig gått ut ur ditt trädgårdsland, 
har du nånsin i längtan vid gallret stått 
och sett hur på drömmande stigar 
kvällen förtonat i blått?


Var det icke en försmak av ogråtna tårar 
som liksom en eld på din tunga brann, 
när över vägar du aldrig gått 
en blodröd sol försvann?

Edith Södergran

* * * 


Jag tar din hand

jag tar din hand och går med dig dit myror gråter
jag skog din hand och går med dig dit myror gråter
jag liv din hand och går med dig dit myror gråter
jag tar din hand och går med dig dit myror gråter

 

jag tar din hand och går med dig dit floder gråter
jag hav din hand och går med dig floder gråter
jag strand din hand och går med dig dit floder gråter
jag sakta ljud din hand och går med dig dit floder gråter

 

jag tar din hand och går med dig dit kvällar gråter
jag löv din hand och går med dig dit kvällar gråter
jag djur din hand och går med dig dit kvällar gråter
jag skymnigt grodedöd din hand och går med dig dit kvällar gråter

 

jag tar din hand och går med dig dit människor rinner
jag gråt din hand och går med dig dit människor rinner
jag rinner din hand och går med dig dit människor rinner
jag stilla människor din hand och går med dig dit människor rinner

Min barndoms bilderböcker

Alltsedan min barndom
levde min själ på böcker
skrivna av slavar
med Systemets värderingar
som satt i varje troll
i varje mus och varje ängel
och jag söp det in
som var det verklighet jag drack
och min barndoms bilderböcker
i all sin "rena oskuld"
blev grogrunden för allt
som i vuxen ålder prackades
in i min arma skalle
vore det inte för dessa första
skenbart oskyldiga bilderböcker
hade kanske mitt hjärta
haft något av motståndskraft
något av verklighetssinne
när jag kom till de avgörande åren
då jag började låtsas som om
jag frivilligt accepterade
allt som sades i katedern
fast mitt inre var djupt likgiltigt
och låtsandet
blev liksom mitt andra jag
som till slut helt tog över
och jag glömde at jag någonsin
varit sann.



Min barndoms sinande liv

Egentligen levde jag bara i min barndom.
Mitt övriga liv är bara ett minnenas och fotnoternas stelnande grepp.
Barken stelnar när det lider mot döden.
För att skydda det kvardröjande livet mitt i.
Där innerst inne i ringarnas mitt lever det ännu.
Min barndom lever mig ännu.
Någonstans i mitten av allt.
Resten av mitt liv är bara dödens skyddande bark
kring min barndoms sinande liv



Klagosång över en hemlös självmördare

O, du som föstes ut ur barndomshem
och går så helt familjelös omkring
du tvingades att välja mellan slaveri och hemlöshet
och valde det senare, och grät.

Av solidaritet med allt som är
med djuren som går där
du blev ett djur, men fick det mycket värre
än något husdjur, något boskapsdjur. 

Du klappade på porten till
en jättevilla med en ensam man
och tiggde honom att dig adoptera
blott som en hund, men kallt han bad dig gå. 

Du bad ej om nån mat och ej om pengar
blott om ett hem, blott om en varm familj,
blott nån att dö med utan någon fruktan
blott nån att dela livets sista stund med.

Då gick du till en gammal ladugård
och värmde dig på kornas ömma rygg.
Men bonden kom och jagade dig ut
och gråtande du gick i mörkret bort. 

Du sökte desperat en flock med djur
som kunde adoptera dig när ingen annan ville.
Men alla djur var fångna, och gick omkring i band.
I skogen syntes nästan aldrig djur. 

Då viskade ett träd till dig i natten;
det finns en moder kvar som inte är
i fångenskap och träldom under makter,
och adopterar sådana som du.

Det finns en moder, först så är hon sträng,
och sedan öppnas hennes varma famn.
Ja, många underliga små filurer
har funnit henne som sin enda välkomst. 

Det finns en plats där alla såna samlas
som ingen annan ville adoptera
Dom är din stam, och med dem ska du ströva
som djur igenom ändlöst vida djungler. 



Hymn

Och nu går jag och väver den väven
som är vävd runt uppståndelsens tempel
Och nu går jag i ring runt och väver
denna väv kring uppståndelsens tempel
Och nu går jag i sju varv och väver
det som vävs omkring solarnas tempel
Och jag går för att möta den sången
som är vävd kring uppståndelsens tempel.



Sången

Vill du gå med mig dit ut
där stjärnor föds och dör,
dit höstlövens irrfärd är gången?
Där vår sorgsna väg tar slut
och där till sist vi hör
den avlägsna, drömlika sången.




Skallet

svagt kom svagt som hundsikt mig svagt
lutande svårt upp i ragglande fjäll i mig
stens du upp i mig dals jag ner i dig
svagt kom svagt som utsikt mot läpp

 

stugs mitt fjällstugs hjärta den utsikt hund
som skallas och fritt och blankt
sjö du den klocka fri som hundfjälls ut ur mig
skogs in i mig svagt som långt från mitt svar

 

åldras blott stjärns i min utsikt hund över mig
det fjälls bara bort ner i djupsvar
svagsjö den utsikt hund för jag främlas i mig
så det stjärns över berg och dal



Havet i mitt öga

Solens havsögon bind mig bind mig lossna mig ögsamt ur gropar som startar och ögar och se runt i ring runt mig öga i ring runt min koppla i svansen och sol du har havet till öga jag skulle i världen den vida och klamra som havet mitt öga jag skulle vilja klamra havet i mitt öga.




Snart

snart, snart skall skogarna åter
växa sig starka som fordom
och lövet skall sluta sig fosterlikt kring vår blick
och få bli den hinna som mor fick skåda genom
när hon såg oss i vår födelsestund
snart, snart skall vi bli den sekund
vi alltid har varit i tidsalltets dygn
och lövet skall sluta sig fosterlikt
som en tröst kring vår multnande blick

 

snart, snart skall vargarna åter
växa sig starka som fordom
och spindeln skall sluta sig fosterlikt kring vår blick
och få blir den hinna som mor fick skåda genom
när hon såg oss i vår födelsestund
snart, snart skall vi bli den sekund
vi alltid har varit i tidsalltets dygn
och spindeln skall sluta sig fosterlikt
som en tröst kring vår multnande blick




Jag far och fäder


jag står och breder
jag arm, jag väder,
jag far och fäder,
jag träd och träder,
jag mor och mödrar,
jag jord och jördrar,
jag hav och häver,
jag jag och jäger,
jag gråt och gräter,

 

jag far och fäder,
jag allt och ällter,
jag snö och snällter,
jag grav och gräver,
jag mor och mödrar,
jag kor och ködrar,
jag äng och änger,
jag blod och blöder,
jag lång och längtar,
jag åter och äter,

 

jag far och fäder,
jag död och däder,
jag sång och sänger,
jag mor och mödrar



Hem till jorden

Nu har de sista andetagen samlats
i Betlehem, som herdar på en äng.
För att gå hem,
för att gå hem till jorden.
Nu samlas andetagen,
en och en.


Ett Ord blev människa, tog sin boning bland oss,
och änglar sjöng det över herdars gång.
Mitt eget ord
har alltid blivit jorden.
Min barndom sjunger 
över skogens sten.

Se, när man pratar om dem, kommer trollen.
Och skriften säger; ske dig som du tror.
Men hjärtat mitt,
det talas utav jorden.
Nu samlas undrens troll
för att gå hem.

 

Nu har de sista andetagen samlats
i Betlehem, som herdar på en äng.
För att gå hem,
för att gå hem till jorden.
Nu samlas andetagen,
en och en.



Det vadar ner


Det vadar ner i min havets ljusa,
mossar längs kanterna stilla och bröst.
Det naglar ner i min havets susa 
i min havets susa röst. 

Det klipprar ner i min armens mjuka,
kvinnar längs kanterna sandsus och spröd.
Det klamrar ner i min armens kruka,
i min armens kruka stöd.

Det videungar min vinterns hjärta,
havar längs kanterna mossa och mjuk.
Det mammar ner i min vinterns smärta,
i min vinterns smärta duk.

Det strandar in till min änders fjäder,
världar längs kanterna märken och matt,
det vadar in till min änders fäder,
till min änders fäder att.

2010-12-13 @ 14:06:36 Permalink Poems Kommentarer (0) Trackbacks () 


Dödens ocean

Publicerad 2016-08-10 13:28:00 i Allmänt,

(minidiktsamling skriven 2010)

 

 

Sömngångaraktigt i okänt rike
bland örter och vatten,
med nakna knän
följer jag sången, som utan like
försvinner i natten hän.

Hjalmar Gullberg


* * *



Döden vårt hem

Dagen sover i natten
Natten är dagens hem
Livet sover i döden
Döden är livets hem



Döden vår moder

Döden är det yttersta hemmet för den hemlöse, 
den yttersta modern för den moderlöse,
det yttersta livet för den livlöse,
den yttersta garanten för den oförsäkrade,
den yttersta säkerhetsknappen för den otrygge.

Döden är den yttersta förvandlingen för den som fastnat
och bara stampar på stället.
Döden är den yttersta välkomsten för den utstötte,
döden är den yttersta naturen för den civilisationströtte,
den yttersta segern för förloraren.

Natten är den lilla döden

Natten är den lilla döden
Drömmen är den lilla andevärlden
Den fysiska döden är den stora döden
Dödsdrömmen är den stora andevärlden.

Vintern är den mellanstora döden
Dvalan är den mellanstora andevärlden
Den fysiska döden är den stora vintern
Dödsdrömmen är den stora dvalan

Dagen är det lilla livet
Vakenheten är den lilla Verkligheten
Fortsättning trots döden är det stora Livet
Att förnimma den är den stora Vakenheten

Sommaren är det mellanstora livet
Livslust är den mellanstora vakenheten
Evigheten är den stora sommaren
Att förnimma den är den stora Verkligheten

Knockout efter smärta är den lilla medvetslösheten
Civilisationen: Traumat av strafflag, är den stora medvetslösheten
Återhämtning efter smärta är det lilla uppvaknandet
Civilisationskollapsen är det stora uppvaknandet




Den årliga döden

Och nu kommer hösten med sin livgivande kyla.
Dess väsen märkes bäst när man sover utomhus. 
Och nu kommer hösten som en död före döden,
den låter oss få känna hur det blir när vi ska bort.

Jag längtade så i mitt inre efter döden,
och så kom plötsligt hösten med sin årliga död.
Man ej behöver vänta till den sista stora döden.
Man får vänja sig sakteligen vid den varje höst. 

Och aldrig jag visste att döden var så ljuvlig
som nu när jag känner på dess väsen denna höst.
Så skimrande klarfrisk och ren som en istapp
som väcker mig med oanad förvandlingskraft.

Och låter jag då höstens väsen tränga in i märgen
och lever jag mig in i den så helt att jag dör
före döden, då slipper jag att fly till självmordstankar
för att redan nu få uppleva döden.




Arkeologi


mullret
av den sedan årmiljoner döda
Jättefågelns vingslag

nådde mig en dag

jag förlamades 

av ljuset



Befriaren från civilisationens makt

En gång skall det som människorna fruktar mest
komma knackandes på deras celldörrar
och visa sig som en nyckel 
till låset på deras kedjor
men de har fruktat sin befriare
de har vridit sig i kval för sin befriare
från landet långt, långt borta
de har förnekat sin befriare,
de har hånat honom, sagt; han finns inte
de har förtalat honom som förintaren,
de har kallat honom med sådana hädelsenamn
som bara präster får uttala på begravningar

Refr: Vi har fruktat vår befriare
vi har älskat våra kedjor
vi har genbommat alla portar
och förtalat vår befriare
Vi har fruktat vår befriare
som om han vore vår förintare
vi har letat desperat efter befrielsen
men vi släpper inte in vår befriare

En gång skall en nyckel komma knackande
på vår livscell, den som vi är så fångna i
den som kallas så fint civilisation
men som är ett helvetesmaskineri
En gång skall en nyckel stå och banka där
och ropa på vår själ i kedjorna
Och vi skall kvida i kval i våra kedjor
och vi skall frukta den nyckeln för vårt liv
och vi skall stoppa igen nyckelhålet
och vi skall älska våra kedjor ännu mer
och vi skall inbilla oss själva att vi lever i
själva paradiset mitt i våra kedjor,
och vi skall strypa oss själv i våra kedjor
när vi lyssnar till dödens dån därutanför.



Fångenskapens slut

Har du i en förvånad, blixtsnabb stund
förlorad mellan dröm och vakenhet
uppstått ur ett björkträds väsensgrund
och klätt dig i nakenhet?

Ett ögonblick blev allting djupt och svart,
behovet efter rörlighet försvann.
Och hemligheten avslöjades vart
den frihetens ådror rann.

Vad var bundenhet vid jordens ådernät
när din nya trädförnimmelse uppstod,
den som nyckeln har till dödens hemlighet,
till granitens fördolda blod.

Förlamad utav glädje vände du
tillbaka till din kropp och till ditt hus.
Och visste att all fångenskap var nu
för evigt besegrad i ljus.




Avskedsdikt till Ronja Aarniala

Ronja,
det späda barnaljuset i din varelse
har gått in i den stora Förvandlingen
in i den stora Födelsen
det är bara barnaljuset som går vidare
bara det i dig som ryms i en livmoder

som är så mjukt och näpet
att det överlever övergången
till en musexistens, en blåklocksexistens

jag såg det där barnaljuset
redan i din mänskliga varelse,
det uppfyllde nästan hela din kropp

du förlorar inte mycket i övergången




Efter döden

Vårt minne blir det sista som dör,
det skall fladdra upp och lysa på vårt sista
kanske är det därför vi bör
endast varsamt skriva ting på minnets lista.

Vår tanke blir det sista som dör.
Den ska resa sig och stirra in i döden
för leta efter svaret på varför
den ej får resa vidare mot nya öden.

När minnena och tanken har dött
i den sista stora uppgörelsestunden
då skall glömskan komma, dunkelt och sött
och vi förenar oss med apan och hunden.




På dödsbädden

Aldrig var Ditt
minne om mig så skimrande
som här vid månens stilla 
rislande vattenfall

Stum jag gömmer
ansiktet mitt i händerna
inför Ditt minnes tysta
stammande måneljus

Se, nu är jag 
här, detta frö som lägger sig
ner i Ditt minnes mjuka
porlande lövskogsjord.

Sakta rinner
fröet, där borta framför mig
faller det ner i en
tillbedjande svanesång

Långt där nere
når mig ej längre rösterna
av dessa aftonsånger
som bara dör och dör

Här är havet
här lyser månen harpolikt
med duvsång ruvande
lågt över vattenfall



Sov huden människolik

Sov huden människolik 
över luftens dallrande morgonsträngar,
jag

Sov, smetade min hud över rummets ögon,
ögonlock över luftens torra blindhet,
jag

Sov, sov natten! Sov den över dagen
som människohud,
jag

sov, älskade. Sov i Gud. Sov över hud. 
Sov huden människolik över Gud.



Du levs till blomma

Du levs till blomma och talas i allt
som grodar mot vattnet blyghet.
Du kammas mot sommaren gräst och tallt
och simmas till löv och flyghet.

Din djurhet är ymnig med myrors sång
i klippor som levt av drömhet.
I grodande revor mossar den trång
och fuktas mot skymnig ömhet.

Du träds genom löven mot svanedöd,
du människas mot duvande fröhet.
En dag bevattnas med maskhetens bröd
då allt ses med grodor och snöhet.

2010-12-14 @ 19:07:08 Permalink Poems Kommentarer (0) Trackbacks ()

Till bloggens startsida

Kategorier

Arkiv

Prenumerera och dela