Mina minidiktsamlingar

(mini-diktsamling skriven 2010)

(ingen copyright. Tillhör "Public Domain")

Du som aldrig gått ut ur ditt trädgårdsland, 
har du nånsin i längtan vid gallret stått 
och sett hur på drömmande stigar 
kvällen förtonat i blått?

Var det icke en försmak av ogråtna tårar 
som liksom en eld på din tunga brann, 
när över vägar du aldrig gått 
en blodröd sol försvann?

Edith Södergran

* * * 


Jag tar din hand

jag tar din hand och går med dig dit myror gråter
jag skog din hand och går med dig dit myror gråter
jag liv din hand och går med dig dit myror gråter
jag tar din hand och går med dig dit myror gråter

 

jag tar din hand och går med dig dit floder gråter
jag hav din hand och går med dig floder gråter
jag strand din hand och går med dig dit floder gråter
jag sakta ljud din hand och går med dig dit floder gråter

 

jag tar din hand och går med dig dit kvällar gråter
jag löv din hand och går med dig dit kvällar gråter
jag djur din hand och går med dig dit kvällar gråter
jag skymnigt grodedöd din hand och går med dig dit kvällar gråter

 

jag tar din hand och går med dig dit människor rinner
jag gråt din hand och går med dig dit människor rinner
jag rinner din hand och går med dig dit människor rinner
jag stilla människor din hand och går med dig dit människor rinner

Min barndoms bilderböcker

Alltsedan min barndom
levde min själ på böcker
skrivna av slavar
med Systemets värderingar
som satt i varje troll
i varje mus och varje ängel
och jag söp det in
som var det verklighet jag drack
och min barndoms bilderböcker
i all sin "rena oskuld"
blev grogrunden för allt
som i vuxen ålder prackades
in i min arma skalle
vore det inte för dessa första
skenbart oskyldiga bilderböcker
hade kanske mitt hjärta
haft något av motståndskraft
något av verklighetssinne
när jag kom till de avgörande åren
då jag började låtsas som om
jag frivilligt accepterade
allt som sades i katedern
fast mitt inre var djupt likgiltigt
och låtsandet
blev liksom mitt andra jag
som till slut helt tog över
och jag glömde at jag någonsin
varit sann.



Min barndoms sinande liv

Egentligen levde jag bara i min barndom.
Mitt övriga liv är bara ett minnenas och fotnoternas stelnande grepp.
Barken stelnar när det lider mot döden.
För att skydda det kvardröjande livet mitt i.
Där innerst inne i ringarnas mitt lever det ännu.
Min barndom lever mig ännu.
Någonstans i mitten av allt.
Resten av mitt liv är bara dödens skyddande bark
kring min barndoms sinande liv



Klagosång över en hemlös självmördare

O, du som föstes ut ur barndomshem
och går så helt familjelös omkring
du tvingades att välja mellan slaveri och hemlöshet
och valde det senare, och grät.

Av solidaritet med allt som är
med djuren som går där
du blev ett djur, men fick det mycket värre
än något husdjur, något boskapsdjur. 

Du klappade på porten till
en jättevilla med en ensam man
och tiggde honom att dig adoptera
blott som en hund, men kallt han bad dig gå. 

Du bad ej om nån mat och ej om pengar
blott om ett hem, blott om en varm familj,
blott nån att dö med utan någon fruktan
blott nån att dela livets sista stund med.

Då gick du till en gammal ladugård
och värmde dig på kornas ömma rygg.
Men bonden kom och jagade dig ut
och gråtande du gick i mörkret bort. 

Du sökte desperat en flock med djur
som kunde adoptera dig när ingen annan ville.
Men alla djur var fångna, och gick omkring i band.
I skogen syntes nästan aldrig djur. 

Då viskade ett träd till dig i natten;
det finns en moder kvar som inte är
i fångenskap och träldom under makter,
och adopterar sådana som du.

Det finns en moder, först så är hon sträng,
och sedan öppnas hennes varma famn.
Ja, många underliga små filurer
har funnit henne som sin enda välkomst. 

Det finns en plats där alla såna samlas
som ingen annan ville adoptera
Dom är din stam, och med dem ska du ströva
som djur igenom ändlöst vida djungler. 



Hymn

Och nu går jag och väver den väven
som är vävd runt uppståndelsens tempel
Och nu går jag i ring runt och väver
denna väv kring uppståndelsens tempel
Och nu går jag i sju varv och väver
det som vävs omkring solarnas tempel
Och jag går för att möta den sången
som är vävd kring uppståndelsens tempel.



Sången

Vill du gå med mig dit ut
där stjärnor föds och dör,
dit höstlövens irrfärd är gången?
Där vår sorgsna väg tar slut
och där till sist vi hör
den avlägsna, drömlika sången.

Skallet

svagt kom svagt som hundsikt mig svagt
lutande svårt upp i ragglande fjäll i mig
stens du upp i mig dals jag ner i dig
svagt kom svagt som utsikt mot läpp

 

stugs mitt fjällstugs hjärta den utsikt hund
som skallas och fritt och blankt
sjö du den klocka fri som hundfjälls ut ur mig
skogs in i mig svagt som långt från mitt svar

 

åldras blott stjärns i min utsikt hund över mig
det fjälls bara bort ner i djupsvar
svagsjö den utsikt hund för jag främlas i mig
så det stjärns över berg och dal



Havet i mitt öga

Solens havsögon bind mig bind mig lossna mig ögsamt ur gropar som startar och ögar och se runt i ring runt mig öga i ring runt min koppla i svansen och sol du har havet till öga jag skulle i världen den vida och klamra som havet mitt öga jag skulle vilja klamra havet i mitt öga.

Snart

snart, snart skall skogarna åter
växa sig starka som fordom
och lövet skall sluta sig fosterlikt kring vår blick
och få bli den hinna som mor fick skåda genom
när hon såg oss i vår födelsestund
snart, snart skall vi bli den sekund
vi alltid har varit i tidsalltets dygn
och lövet skall sluta sig fosterlikt
som en tröst kring vår multnande blick

 

snart, snart skall vargarna åter
växa sig starka som fordom
och spindeln skall sluta sig fosterlikt kring vår blick
och få blir den hinna som mor fick skåda genom
när hon såg oss i vår födelsestund
snart, snart skall vi bli den sekund
vi alltid har varit i tidsalltets dygn
och spindeln skall sluta sig fosterlikt
som en tröst kring vår multnande blick

Jag far och fäder

jag står och breder
jag arm, jag väder,
jag far och fäder,
jag träd och träder,
jag mor och mödrar,
jag jord och jördrar,
jag hav och häver,
jag jag och jäger,
jag gråt och gräter,

 

jag far och fäder,
jag allt och ällter,
jag snö och snällter,
jag grav och gräver,
jag mor och mödrar,
jag kor och ködrar,
jag äng och änger,
jag blod och blöder,
jag lång och längtar,
jag åter och äter,

 

jag far och fäder,
jag död och däder,
jag sång och sänger,
jag mor och mödrar

Hem till jorden

Nu har de sista andetagen samlats
i Betlehem, som herdar på en äng.
För att gå hem,
för att gå hem till jorden.
Nu samlas andetagen,
en och en.

Ett Ord blev människa, tog sin boning bland oss,
och änglar sjöng det över herdars gång.
Mitt eget ord
har alltid blivit jorden.
Min barndom sjunger 
över skogens sten.

Se, när man pratar om dem, kommer trollen.
Och skriften säger; ske dig som du tror.
Men hjärtat mitt,
det talas utav jorden.
Nu samlas undrens troll
för att gå hem.

 

Nu har de sista andetagen samlats
i Betlehem, som herdar på en äng.
För att gå hem,
för att gå hem till jorden.
Nu samlas andetagen,
en och en.



Det vadar ner

Det vadar ner i min havets ljusa,
mossar längs kanterna stilla och bröst.
Det naglar ner i min havets susa 
i min havets susa röst. 

Det klipprar ner i min armens mjuka,
kvinnar längs kanterna sandsus och spröd.
Det klamrar ner i min armens kruka,
i min armens kruka stöd.

Det videungar min vinterns hjärta,
havar längs kanterna mossa och mjuk.
Det mammar ner i min vinterns smärta,
i min vinterns smärta duk.

Det strandar in till min änders fjäder,
världar längs kanterna märken och matt,
det vadar in till min änders fäder,
till min änders fäder att.

2010-12-13 @ 14:06:36 Permalink Poems Kommentarer (0) Trackbacks ()