Mina minidiktsamlingar

En samling av Lars Larsens minidiktsamlingar 2010-2011

Dödens ocean

Publicerad 2016-08-10 13:28:00 i Allmänt,

(minidiktsamling skriven 2010)

 

 

Sömngångaraktigt i okänt rike
bland örter och vatten,
med nakna knän
följer jag sången, som utan like
försvinner i natten hän.

Hjalmar Gullberg


* * *



Döden vårt hem

Dagen sover i natten
Natten är dagens hem
Livet sover i döden
Döden är livets hem



Döden vår moder

Döden är det yttersta hemmet för den hemlöse, 
den yttersta modern för den moderlöse,
det yttersta livet för den livlöse,
den yttersta garanten för den oförsäkrade,
den yttersta säkerhetsknappen för den otrygge.

Döden är den yttersta förvandlingen för den som fastnat
och bara stampar på stället.
Döden är den yttersta välkomsten för den utstötte,
döden är den yttersta naturen för den civilisationströtte,
den yttersta segern för förloraren.

Natten är den lilla döden

Natten är den lilla döden
Drömmen är den lilla andevärlden
Den fysiska döden är den stora döden
Dödsdrömmen är den stora andevärlden.

Vintern är den mellanstora döden
Dvalan är den mellanstora andevärlden
Den fysiska döden är den stora vintern
Dödsdrömmen är den stora dvalan

Dagen är det lilla livet
Vakenheten är den lilla Verkligheten
Fortsättning trots döden är det stora Livet
Att förnimma den är den stora Vakenheten

Sommaren är det mellanstora livet
Livslust är den mellanstora vakenheten
Evigheten är den stora sommaren
Att förnimma den är den stora Verkligheten

Knockout efter smärta är den lilla medvetslösheten
Civilisationen: Traumat av strafflag, är den stora medvetslösheten
Återhämtning efter smärta är det lilla uppvaknandet
Civilisationskollapsen är det stora uppvaknandet




Den årliga döden

Och nu kommer hösten med sin livgivande kyla.
Dess väsen märkes bäst när man sover utomhus. 
Och nu kommer hösten som en död före döden,
den låter oss få känna hur det blir när vi ska bort.

Jag längtade så i mitt inre efter döden,
och så kom plötsligt hösten med sin årliga död.
Man ej behöver vänta till den sista stora döden.
Man får vänja sig sakteligen vid den varje höst. 

Och aldrig jag visste att döden var så ljuvlig
som nu när jag känner på dess väsen denna höst.
Så skimrande klarfrisk och ren som en istapp
som väcker mig med oanad förvandlingskraft.

Och låter jag då höstens väsen tränga in i märgen
och lever jag mig in i den så helt att jag dör
före döden, då slipper jag att fly till självmordstankar
för att redan nu få uppleva döden.




Arkeologi


mullret
av den sedan årmiljoner döda
Jättefågelns vingslag

nådde mig en dag

jag förlamades 

av ljuset



Befriaren från civilisationens makt

En gång skall det som människorna fruktar mest
komma knackandes på deras celldörrar
och visa sig som en nyckel 
till låset på deras kedjor
men de har fruktat sin befriare
de har vridit sig i kval för sin befriare
från landet långt, långt borta
de har förnekat sin befriare,
de har hånat honom, sagt; han finns inte
de har förtalat honom som förintaren,
de har kallat honom med sådana hädelsenamn
som bara präster får uttala på begravningar

Refr: Vi har fruktat vår befriare
vi har älskat våra kedjor
vi har genbommat alla portar
och förtalat vår befriare
Vi har fruktat vår befriare
som om han vore vår förintare
vi har letat desperat efter befrielsen
men vi släpper inte in vår befriare

En gång skall en nyckel komma knackande
på vår livscell, den som vi är så fångna i
den som kallas så fint civilisation
men som är ett helvetesmaskineri
En gång skall en nyckel stå och banka där
och ropa på vår själ i kedjorna
Och vi skall kvida i kval i våra kedjor
och vi skall frukta den nyckeln för vårt liv
och vi skall stoppa igen nyckelhålet
och vi skall älska våra kedjor ännu mer
och vi skall inbilla oss själva att vi lever i
själva paradiset mitt i våra kedjor,
och vi skall strypa oss själv i våra kedjor
när vi lyssnar till dödens dån därutanför.



Fångenskapens slut

Har du i en förvånad, blixtsnabb stund
förlorad mellan dröm och vakenhet
uppstått ur ett björkträds väsensgrund
och klätt dig i nakenhet?

Ett ögonblick blev allting djupt och svart,
behovet efter rörlighet försvann.
Och hemligheten avslöjades vart
den frihetens ådror rann.

Vad var bundenhet vid jordens ådernät
när din nya trädförnimmelse uppstod,
den som nyckeln har till dödens hemlighet,
till granitens fördolda blod.

Förlamad utav glädje vände du
tillbaka till din kropp och till ditt hus.
Och visste att all fångenskap var nu
för evigt besegrad i ljus.




Avskedsdikt till Ronja Aarniala

Ronja,
det späda barnaljuset i din varelse
har gått in i den stora Förvandlingen
in i den stora Födelsen
det är bara barnaljuset som går vidare
bara det i dig som ryms i en livmoder

som är så mjukt och näpet
att det överlever övergången
till en musexistens, en blåklocksexistens

jag såg det där barnaljuset
redan i din mänskliga varelse,
det uppfyllde nästan hela din kropp

du förlorar inte mycket i övergången




Efter döden

Vårt minne blir det sista som dör,
det skall fladdra upp och lysa på vårt sista
kanske är det därför vi bör
endast varsamt skriva ting på minnets lista.

Vår tanke blir det sista som dör.
Den ska resa sig och stirra in i döden
för leta efter svaret på varför
den ej får resa vidare mot nya öden.

När minnena och tanken har dött
i den sista stora uppgörelsestunden
då skall glömskan komma, dunkelt och sött
och vi förenar oss med apan och hunden.




På dödsbädden

Aldrig var Ditt
minne om mig så skimrande
som här vid månens stilla 
rislande vattenfall

Stum jag gömmer
ansiktet mitt i händerna
inför Ditt minnes tysta
stammande måneljus

Se, nu är jag 
här, detta frö som lägger sig
ner i Ditt minnes mjuka
porlande lövskogsjord.

Sakta rinner
fröet, där borta framför mig
faller det ner i en
tillbedjande svanesång

Långt där nere
når mig ej längre rösterna
av dessa aftonsånger
som bara dör och dör

Här är havet
här lyser månen harpolikt
med duvsång ruvande
lågt över vattenfall



Sov huden människolik

Sov huden människolik 
över luftens dallrande morgonsträngar,
jag

Sov, smetade min hud över rummets ögon,
ögonlock över luftens torra blindhet,
jag

Sov, sov natten! Sov den över dagen
som människohud,
jag

sov, älskade. Sov i Gud. Sov över hud. 
Sov huden människolik över Gud.



Du levs till blomma

Du levs till blomma och talas i allt
som grodar mot vattnet blyghet.
Du kammas mot sommaren gräst och tallt
och simmas till löv och flyghet.

Din djurhet är ymnig med myrors sång
i klippor som levt av drömhet.
I grodande revor mossar den trång
och fuktas mot skymnig ömhet.

Du träds genom löven mot svanedöd,
du människas mot duvande fröhet.
En dag bevattnas med maskhetens bröd
då allt ses med grodor och snöhet.

2010-12-14 @ 19:07:08 Permalink Poems Kommentarer (0) Trackbacks ()

Kommentarer

Kommentera inlägget här
Publiceras ej

Till bloggens startsida

Kategorier

Arkiv

Prenumerera och dela