Yeschua
(avskrift av en handskriven mini-diktsamling som jag skrev 2010) Kan läsas till tonerna av denna låt.
(ingen copyright. Tillhör "Public Domain")
Till Mohamed Omar
Synen
Det var på ön Patmos.
Jag grät över min vän som torterats
och slaktats av romarna.
Då hörde jag plötsligt en basunröst bakom mig:
"Jag är inte död. Se, jag lever i
all evighet. Och jag har nycklarna
till döden och dödsriket."
Jag vände mig om. Och jorden vek bort,
och himlen tömdes, och helvetet också.
Förlåten i Tabernaklet rämnade
jag såg rakt in i det Allraheligaste
fyra djur stod på Förbundsarken
och en av dem
var en människa.
Herdarna och Lammet
Vi hade sett på dem som våra undersåtar
och slavar.
V slog en av dem, när det inte lydde.
En gång på en vidsträckt äng
rymde den snabbaste av dem, ett ungt Lamm,
besatt av en avlägsen sång
vi hörde den också
och rymde efter, hack i häl
sömngångaraktigt,
som i okänt rike
följde vi sången
som försvann i natten.
Delning
Det var egentligen meningen
att han skulle ligga på golvet
insvept i mina kläder
mellan mig och Josef
men åsnan gav oss ingen ro
innan vi delade uppenbarelsen
med henne
Bocken
Jag trodde han var en praktisk man.
Han hade ju arbetat med mig
sedan han var sju.
Dessutom var vi esséer
och motståndare av den ledande läran
i Templet
Han inte bara gick vilse i Templet
han horade också med den rabbinska
lärdomen
Den nakna mannen
En gång såg jag
en naken man ihopkrupen på marken
i den kalla maj-natten i öknen.
Han berättade att han hade
kissat på sig i upprymd glädje
och att en skock får hade ätit upp hans kläder
medan de hängde på tork
nu vågade han inte längre återvända
till människorna.
Vi grät ihop
och delade mitt kamelskinn
mellan oss,
det räckte bara till att betäcka
det viktigaste.
Jag lärde den utsvultne mannen
att äta insekter,
men när jag skulle tvätta hans ner-
sölade kropp i floden och såg
det Skapades ljus i hans kött
som en Ruach sväva över vattnet
såg jag att han var min kusin, min
lekkamrat
från barndomen.
Bokrullen
Esséerna var förföljda på den tiden.
Vi tog vår tillflykt till grottor i
öknen.
Vi väntade på Messias.
En gång trängde en gosse i tjugoåren
in i en av våra väl gömda hålor.
Vi tog honom på bar gärning. Han
hade öppnat en av våra dyrbaraste
skriftrullskrukor. Den förseglade.
Jesajarullen.
Han var klädd i fårskinn, och hade
löss.
Vi pryglade gossen, och jagade
honom ut i öknen.
När vi återvände till hålan, och
skulle försegla rullen igen, såg vi
en handfull torkade insekter och blad
bredvid krukan.
Jesajarullen hade fått randanmärkningar.
Vi glömmer dem aldrig.
Loppan
Han tyckte inte om att vi
kallade honom "Rabbi".
Kalla mig inte "Rabbi", sa han,
kalla mig "Loppan".
Barnen
Barnen flockade sig kring honom
där han satt på golvet i synagogan.
För tusende gången upprepades samma
frågor, men han gjorde det till en
underhållningsgren för sig själv.
-Vad heter du?
-Stumpen.
-Var bor du?
-I hålor.
-Är det sant att du har loppor?
(tystnad)
-Har du en tjej?
-Ja, Shekina!
-Vem är din mamma?
-Ett lamm.
-Va?
-Djuren har adopterat mig.
-Bor du i vildmarken?
(tystnad)
-Är du Moses?
(tystnad)
-Vad heter du?
-Rumpgubben.
Det slutade alltid med att fariséernas rabbiner
kom och skiljde dom åt.
-Låt honom vara ifred!, sa de.
Apelsinförsäljaren
Han brukade smyga under mitt
försäljningsbord och plocka åt sig
halvruttna apelsiner från sopkorgen.
Jag gillade det inte, och gläfste till,
men han gjorde det alltid så kvickt
att jag inte kom åt honom.
En gång såg jag vad han gjorde
med apelsinerna.
Han åt den lilla färska delen av
en halvrutten apelsin.
Jag såg honom dela den färska
delen med tiggarna som satt med
sina tiggarskålar dagarna i ända.
Men de ville inte ha. De var för fina
för sådant.
Duvförsäljaren
Det var påskhögtid i Jerusalem, och jag stod och
sålde offerduvor på Templets förgård.
Jag hade en jättebur full med vita duvor.
Jag blev kissnödig, och bad min fru
bevaka duvorna medan jag gick bort
för att kissa. Jag tog pengarna med.
När jag kom tillbaka var alla duvorna
borta. Jag blev panikslagen, och visste
inte vad jag skulle göra. Min
fru berättade att någon galning hade släppt
ut duvorna medan hon var ivrigt upptagen
med ett samtal. Penningväxlarnas bord
var omkullvälta.
Jag såg en här av vita duvor sätta sig
på Templets krön.
Mose hade kommit.
Vid bordet
-Varför rymmer du inte genast tillbaka
till vildmarken? Vet du inte att dom
är ute efter dig?
-Jag är här för att dela min mors öde.
-Vems?
-Hennes?
Han pekade på lammstuvningen.
-En lärjunge är inte förmer än sin mästare.
Och han utlade Skrifterna för dem.
Lammet
Synden började med tillfångatagandet och
slaktandet av lammet.
Det var den första synden. Adam lämnade
paradiset när han fångade och slaktade
ett lamm och klädde sig i dess skinn.
Han gjorde sig till djurens herre och fång-
vaktare. Herde och chef istället för bror.
Synden skall även upphöra med lammet.
När lammet får bli vår herde, och leder
oss tillbaka till Livets vattenkällor,
enheten med allt Skapat, som är paradiset.
En gång gick jag vilse i öknen vid floden Jordan.
Det var den gången fåren åt upp mina kläder,
och jag blev som Adam i paradiset. Jag var
den gången redo att svälta ihjäl i öknen, ty
jag vågade mig inte naken tillbaka till människorna.
De hade kunnat stena mig. Jag var redo att
träda in i paradiset.
Nu har min nya Adamsnatur, min lammnatur,
ätit upp mitt goda ryktes kläder. Jag är redo
att bli ihjälslagen som upprorsman. Ty nu
har jag blivit naken mitt bland människorna.
Den som återförenar sig med djurriket, och
blir djurens bror och jämlike istället för deras
fångvaktare, måste vara redo att dela
djurens öde bland människorna. Men den som
lider med djuren, skall förhärligas med dem.
Frukta därför inte! Jag går till min moder
från evighet.
De tjugofyra martyrerna
Det var på ön Patmos.
Jag grät över min vän som torterats
och slaktats av romarna.
Då hörde jag plötsligt en basunröst
bakom mig:
"Gråt inte. Lejonet av Juda har segrat."
Jag vände mig om. Och jag såg in i det
himmelska Tabernaklet, in i det Allra-
heligaste. Ett slaktat lamm låg på
Förbundsarken.
Och jag såg tjugofyra troner kring
lammet, och på dem satt tjugofyra
martyrer
med kronor på sina huvuden
och när de fyra djuren på Förbundsarken
sjöng sin älvolika duvsång av sorg
över det slaktade lammet
kastade de tjugofyra sig på sina
ansikten, och överräckte sina kronor
av gråt
åt Det som Lever
i evighet.
Duvsången (Moses och Lammets sång)
Moses! Yahwes tjänare!
Moses! Allahs tjänare!
Moses! Elohims tjänare!
Kom, Moses, Yahwes tjänare, kom!
Yeschua! Allahs tjänare!
Yeschua! Yahwes tjänare!
Yeschua! Elohims tjänare!
Kom, Yeschua, Allahs tjänare, kom!
Mohammed! Elohims tjänare!
Mohammed! Allahs tjänare!
Mohammed! Yahwes tjänare!
Kom, Mohammed, Elohims tjänare, kom!
osv. med alla profeterna, helgonen och martyrerna
* * *
Ordförklaringar
Allah: Guds namn på arabiska. Betyder "Den Ende Guden".
Allraheligaste, det: Det innersta rummet i det judiskaTabernaklet, dit ingen
annan fick gå än översteprästen, en gång om året.
Mohammed: "Den siste profeten". En reformator av judendomen
och kristendomen, som lagt grunden för Islam, den sista i
raden av Abrahamitiska religioner.
Elohim: Hebreiskt ord för Gud.
Esséer: En apokalyptisk-revolutionär judisk sekt i antiken, med
messiasförväntningar. Levde bl.a. i Qumrangrottorna
nära floden Jordan.
Förbundsarken: Guds tronstol (symboliskt) i Tabernaklet. Man har
ofta avbildat den med två gyllene änglar, stående på knä
mot varandra uppe på arken, men ursprungligen var det
keruber som stod där, och i Hesekiels och Uppenbarelse-
bokens syner är keruberna djur (grek. "zoon"), inte änglar.
Fyra keruber, ett i varje hörn, fulla med ögon, med sex
vingar, märkvärdiga insekter eller sagoväsen/älvor, som
även tänktes vakta vägen till Livets träd i paradiset.
Förbundsarken rymde Mose stentavlor och Arons blommande
stav.
Martyr: En som dör för sin tro. Exempel på tjugofyra martyrer:
Abel, Jesaja, Johannes Döparen, Jesus
Petrus, Paulus, Polykarpos, Ignatius av Antiokia, Justinus Martyren,
Origenes, Al-Halladj, Giordano Bruno, Girolamo Savonarola, Jan Hus,
William Tyndale, Balthasar Hubmaier, Michael Sattler, Miguel Serveto,
Miguel Molinos, Edith Stein, Etty Hillesum, Martin Luther King, Oscar
Romero, Roger av Taizé
Ruach: Det hebreiska ordet för "ande". Används om Guds Ande. Kan också betyda
"vind". I dikten anspelar jag på de första verserna i bibeln.
Rabbin: Judisk lärare, rabbi. Tolkade Moselagen för folket.
Shekina: Hebreiskt ord som betecknar "Guds närvaro" eller "Guds härlighet".
Även betraktat som en feminin aspekt av Gud. Arabiskan och islam har en besläktad term: "Sakina".
Tabernaklet: Urbilden för det judiska templet. I början var det bara ett stort
förflyttningsbart tält, och hette Tabernaklet.
Yahwe: Hebreiskt ord för Gud. Betyder "Jag är".
2010-12-18 @ 13:27:57 Permalink Poems Kommentarer (0) Trackbacks ()
